Study Tour of Japan for European Youth 2008: Intryck från studieresan

Helena Orrevads reseberättelse

En regning kväll i Tokyo på väg in till tunnelbanan.

Jag och min svenska reskamrat sitter på flygplatsen i Frankfurt och väntar på att få inleda den tolvtimmars flygning som ska ta oss till Tokyo. Under det att vi bekantar oss med varandra spanar vi ut över de förbipasserande på rullbandet framför oss. Vilka är de andra lyckligt lottade unga européer med vilka vi ska spendera de följande tio dagarna? I gaten ser vi att flera av de misstänkta redan har bildat en klunga och frågar dem i iver och entusiasm. "Are you going to Japan?" En fråga som möts av skratt då samtliga personer utanför gaten uppenbarligen gör sig redo att stiga på samma plan. Isen är bruten.

Trött och förvirrad efter en resa över både tid och rum anländer vi i Tokyo. Redan första kvällen slås jag av insikten att detta kommer vara en fullspäckad och omtumlande resupplevelse; knappt har vi hunnit ställa in baggaget i hotellrummet förrän det är dags att återsamlas för den första programpunkten: mingel och middag med personer av skiftande dignitet från representanter från Japanska utrikesdepartementet och diverse ambassadörer till traditionella trumspelemän. Känslan av samhörighet bland oss européer växer synbart snabbt i den obekanta miljön och inom ett par timmar har vi samlats i lobbyn för att ta våra första trevande steg på Tokyos gator. Vi kommer inte många kvarter innan jetlaggen tar överhanden och det är svårt att avgöra om känslan av ett tillstånd mellan dröm och verklighet beror på tidsomställningen eller skenet av reklamskyltar med främmande bildspråk under vilka affärsklädda unga män passerar trots att timmen närmar sig midnatt. Här är som hemma; hus, bilar, människor på gatorna, men ändå diffust annorlunda. Man får påminna sig om att man befinner sig på en ö på andra sidan jorden (relativt till Sverige) för att behålla orienteringen och kanske fattningen, för det är ofrånkomligen makalöst att befinna sig just här just nu.

Handtvätt innan tempelbesök i Tokyo.

Uppvisning av traditionellt trumspel.

Våra guider lotsar oss med fast men varm hand till bussen om morgnarna. Den tar oss till bland annat föreläsare på Japanska utrikesdepartementet som lär oss om japansk politik; den anrika kabukiteatern, ett traditionellt tehus, ett anrikt universitet med en märklig hejarklack, en uppvisning i traditionellt trumspel (taiko) och karaokefest. När bussen rullar in på hotellet är det en samling fullmatade och trötta européer som stiger av men höga på upplevelser är det snart någon som utbryter: "Vi möts i lobbyn om tio minuter och åker in till stan på egen hand!"

Tröttheten tar bland vissa ut sin rätt och vi skämtar om att en av deltagarna somnat i bilen på väg hem till sin värdfamilj i Hiroshima. Under en natt ska vi nämligen bo i familj för att uppleva den japanska vardagen på nära håll. Jag blir placerad hos ett medelålders par som bor högt uppe på en kulle en bit utanför Hiroshima. Han är försäkringstjänsteman och hon arbetar deltid med någon typ av undervisning för vuxna. Till min stora glädje talar hon bra engelska och är liksom jag intresserad av samhällsfrågor, så vi har mycket att prata om. Han säger inte mycket, men skrattar ofta, och jag anar att han förstår mer engelska än han vågar tala. Samvaron känns förhållandevis avslappnad trots att vi är främlingar för varandra; kanske har vinet och det traditionella plommonbrännvinet de frikostigt häller upp under hennes utsökt tillagade middag något med detta att göra.

Miyajima (Hiroshima), dit min värdfamilj tog mig på utflykt.

Dagen därpå tar de mig på utflykt till ett vackert tempel byggt på pålar i vatten. Runt omkringströvar tama rådjur, gudarnas budbärare enligt utsago. Vi avslutar vår tid tillsammans med att äta en lokal pizzaliknande maträtt som på grund av sin enkelhet blev populär efter atombombens nedslag. Det som först känns som en historisk kuriositet får emellertid en obehaglig bismak efter ett besök på atombombens minnesmuseum och påföljande samtal med en av överlevarna. Det är lätt att glömma att den Hiroshimas moderna stadsbild döljer total ödeläggelse drygt 50 år tidigare.

Leken "Werewolf" på traditionellt gästhus, Ryokan (Nara).

Sista dagen i Osaka vill jag inte ska ta slut. Efter ett par stillsamma nätter på ett gästhus beläget uppe i bergen där vi tassat omkring i badrock och tofflor är vi utvilade och redo för nattliv. Vi förvillar oss in i vad som tycks vara nattklubbskvarter och slutligen in i en hiss som tar oss högt upp i en byggnad där vi möts av ett dansgolv och en ung japan iklädd tigermask. Vilket fantastiskt förbryllande land.

Helena Orrevad
Deltagare i studieresan
för europeiska ungdomar 2008