Study Tour of Japan for European Youth 2008: Intryck från studieresan

Cecilia Fellenius reseberättelse

Folkvimmel i Tokyo.

Elva dagar i fjärran land är nu förbi. Mängder av intryck, upplevelser och människor tillhör nu det förflutna. Jag frågar mig själv vad jag egentligen fått vara med om under denna resa. Tiden i Japan kan jämföras med en dröm, en lång dröm i ultrarapid där tiden är svår att greppa, där saker och ting flyter ihop och kontrasterna är enorma. En dröm man inte vill vakna ur utan vill fortsätta att drömma och utforska. En fantastisk dröm fylld av glädje, vänskap, möten och ny kunskap kring detta speciella land.

Förutom en japansk väninna, en sushi/manga-älskande pojkvän och ett intresse av att titta på japanska YouTube-klipp av galna japanska underhållningsprogram visste jag i princip ingenting om Japan innan avresan. Jag hade därför inte heller några direkta förväntningar. Jag ville bara få veta mer om landet och dess människor! Med tanke på hur fullspäckat och intensivt vårt schema såg ut skulle min önskan säkerligen slå in: besök på historiska platser, tempel, utrikesdepartementet, universitet, föreläsningar, boende i värdfamilj och kulturella aktiviteter var bara en bråkdel av vad som skulle hinnas med under våra dagar i landet.

Jag och Helena, den andra svenska deltagaren, började redan på Frankfurts flygplats att försöka lista ut vilka de övriga europeiska deltagarna var. Innan vi klev på planet anslöt vi oss till en liten grupp som alla såg unga och glada ut. Sedan bar det av. X antal timmar på ett flygplan, uppassade av söta japanska flygvärdinnor. Det är först vid den japanska frukosten som jag inser att jag faktiskt är på väg till Japan och inte har en aning om vad som väntar mig! Vid väskutlämningen hade gruppen av europeiska ungdomar blivit ännu större. Till slut var alla 29 deltagare på plats. Jag och Helena konstaterade att vi faktiskt hade lyckats pricka in en hel del av deltagarna. Därefter presenterade sig våra underbara guider, och det bar av till Tokyo.

Gruppfoto utanför Panasonic Center.

Allt i Tokyo var enormt och extremt annorlunda från vad jag tidigare upplevt. För första gången på länge kände jag mig som en främling utan att förstå vare sig samhällsstrukturen eller de sociala koderna. Utanför mitt sovrumsfönster sträckte sig Tokyo Tower upp mot himlen. En röd imitation av Eiffeltornet, fast lite högre. Toaletten som med alla sina knappar och olika funktioner tog mig en timme att förstå. Tunnelbanesystemet som verkligen fick en att känna sig "Lost in Translation". Skyskrapor och alla blinkande reklamskyltar med budskap jag inte begrep. Mitt bland allt detta fanns alla dessa människor. Alla dessa kostymer. Alla dessa skoluniformer. Alla dessa ungdomar med extrema kläder, frisyrer och sminkningar. Vilken blandning, vilka kontraster! De rena gatorna och frånvaron av papperskorgar, arbetsmoralen, frånvarande fäder, integriteten, den extrema ungdomskulturen, bostadssituationen, det kollektiva beteendet, munskydden. Japan är som en dröm, fylld av både synliga och osynliga fenomen. Fenomen som fick förbli oförstådda, även om vi inte gjorde annat än att försöka förstå dem under resans gång.

Jag och min värdfamilj i vacker trädgård.

Efter nästan en vecka i Tokyo fick Hiroshima, Kyoto och Osaka dela på vår uppmärksamhet. Trötta efter Tokyos höga tempo och allt som skulle hinnas med, både under det officiella schemat och under de få timmar som sedan blev över på dygnet anlände vi till våra respektive värdfamiljer. Jag hamnade hos familjen Yokohata en vänlig och glad familj bestående av mamma Mayumi, pappa Takashi, 12 årige sonen Yasushi och 10 åriga dottern Hidemi. Mayumi talade lite engelska och fick mig verkligen att känna mig hemma. Det första vi gjorde var att åka till en mataffär för att inhandla ingredienser till Okonomiyaki, en slags pizza-omelett som pappa Takashi tillagade till middag. Därefter visade vi varandra bilder. Jag hade tagit med mig foton från Sverige och de visade mig sina familjealbum. Jag hade även fyllt en Kosta Boda-skål med svenskt godis. Lakritsen var mindre populär, men både mamma och pappa smakade! Det blev ett varmt och fint utbyte av idéer, kultur och vänskap. Kvällen avslutades med att hela familjen spelade tv-spel (Wii Fit). Sedan bad i familjens badkar, en skållhet men avslappnande upplevelse! Morgonen därpå tog familjen med mig till ett "hot spring bath". Jag tycker att det är fascinerande att japanerna som till synes är väldigt blyga och pryda inte har några problem med att bada nakna eller dela badkarsvatten med varandra! Avskedet blev väldigt känslomässigt, vilket jag inte varit beredd på. Mamma Mayumi började gråta och delade med sig av en ovanlig japansk kram. Det värmde! Detta var bara ett av många fina möten jag har tagit med mig tillbaka hem.

Därefter avverkade vi det ena templet efter det andra, alla med sin speciella historia. Däremellan hann vi med att strosa omkring på Kyotos smala gator, leta efter geishor och bo mitt uppe i bergen på ett traditionellt japanskt hotell. Storstädernas pulserande nattkvarter var totalt frånvarande. Partyutstyrseln byttes ut mot mjuka tofflor och någon form av kimono. Vi slappnade av med bad i varma källor, lekte lekar sent in på småtimmarna och åt väldigt traditionell mat.

Utanför stora Buddhan i Nara.

Att ta in alla upplevelser och kontraster som landet erbjuder med det tidsschema vi hade var näst intill omöjligt. Det var antagligen heller inte resans syfte. Däremot tror jag vi alla hade fått med oss några guldkorn hem och att resan satt igång många tankar och funderingar. Att få ha tagit del av denna välorganiserade introduktionsresa har varit fantastiskt. Jag är oerhört tacksam över att ha fått möjligheten att se Japan ur ett japanskt perspektiv, att få uppleva Japan på riktigt! Jag har som sagt fått vara med om en dröm fylld av glädje, vänskap, möten och ny kunskap. Resan har definitivt gett mersmak och jag hoppas en dag kunna återvända till detta fjärran land, men på egen hand och då i mitt eget tempo. Tiden efter resan har bestått i en kavalkad av bilder och mail från de övriga deltagarna, en skön avrundning på resan som gör att man i sin egen takt fått tid att bearbeta alla intryck. Härnäst hägrar en återträff som vi deltagare planerar att genomföra i Berlin till våren.

Cecilia Fellenius
Deltagare i studieresan
för europeiska ungdomar 2008